Tama apor och trötta krokodiler

Gambia har inte mycket kvar av sin ursprungliga fauna från den afrikanska savannen. 13 däggdjur av 67 har utrotats, däribland elefanten som åt sin sista jordnöt 1913.

Vad som återstår är bland annat några apor, varav en stor grupp finns livs levande i en liten inhägnad park inte långt härifrån. De är av arten "green velvet" och tycker väldigt mycket om att matas av turister. I kroppsformen ser de ut som katter med runda öron, men rörelserna är väldigt mänskliga. Och de äter med händerna. Fascinerande att se.

Krokodiler finns det också. Vi klappade på några mätta exemplar som låg till synes helt orörliga runt en grön damm. Karl provade att lyfta ett av benen och släppa ner det igen. Inget hände, trots att labben landade i vad som såg ut som en väldigt obekväm ställning. Vid en av dem stod det dock en skylt som sa att man inte skulle röra just den krokodilen.

Fakta om Gambias djurliv: "Den gode turisten i Gambia", Ann-Britt Sternfeldt, 2000



I ap-parken



Slapp apa



Vår privata guide, Aladin, i ap-parken



Slapp krokodil



"Don't touch this crocodile"

Basse isn’t blessed with good hotels and nice restaurants

Så står det i Lonely Planet om man slår upp staden Basse i östra Gambia. Efter två nätter på olika övernattningsställen märkte vi att Lonely Planet visste vad de talade om.

Vår ”trek” in i landet började söndag morgon då Omar, som är miljöansvarig på FIOH, hämtade oss och Maja som är en praktikant från Sverige, med pickupen. De båda hade jobb att utföra medan vi bara följde med för att få en blick in i det riktiga Gambia och inte bara turistområdet ute vid kusten.

Vi anlände till staden Farafenni vid ungefär femtiden efter att ha åkt färja över floden och tagit oss igenom en lång skakig sandväg. Vägarna är något som utmärker Gambia - det är väldigt ont om asfalterad väg och om vägen är asfalterad så är det ofta stora hål i den. Man blir därför ganska omskakad efter ett par timmar i bilen.

Dagen därpå höll Omar i en studiedag i en skola och vi åkte vidare sent på eftermiddagen till Georgetown som ligger på en ö i Gambiafloden. Där sov Lars, jag och Maja på ”Bird Safari” som är ett hotel med tält och små stugor att övernatta i. På kvällen åt vi gambisk buffé och drack gambiskt öl i den tomma restaurangen. Den enda ljuskällan var lyktorna på bordet och det enda man hörde var nattdjuren som lät runt omkring – Helt underbart, nu äntligen var vi i det riktiga Afrika!

Vår nästa anhalt var Basse som är Gambias tredje största stad, men definitivt den smutsigaste, skräpigaste, mest förfallna och minst välluktande staden i landet. Hotellet där vi spenderade första natten var inte färdigbyggt men höll redan på att trilla samman. Rummen luktade unket och det var mögel och spindelväv på väggarna. Sängen var i samma rum som toaletten, men den fungerade ändå inte som den skulle. I korridoren sprang råttor och vår inför resan nyinköpta insektspray tog slut i vårt krig mot vårtbitare, kackerlackor och spindlar.

Vi lyckades överleva natten med myggspiraler och reselakan, men Lars mådde uselt på morgonen och vi bestämde oss för att lämna kvar honom på utbildningsdepartementets regionkontor där Omar hade sina kontakter. Han fick ett lite fräschare rum än tidigare och spenderade dagen med att sova, spy och må dåligt.

Maja, jag och Omar åkte ut för att besöka skolor i regionen, bland annat för att utvärdera hur deras skolträdgårdar såg ut. Dagen fylldes även ännu mer skakig bilkörning eftersom skolorna låg väldigt långt isär och alla rakt in i bushen. Besöka skolor är ändå väldigt roligt - man blir väldigt varmt mottagen överallt och skolbarnen är helt underbara. Vissa av dem har knappt sett en vit människa tidigare så alla vill hälsa, följa med och känna på en – man känner sig som en utomjording.

På kvällen nästa dag var vi hemma igen, Lars hade piggnat till och vi kunde se tillbaka på en mycket jobbig men rolig och intressant fyra dagars trek.



Karta över Gambia


Lars, Karl, Maja och Omar


Lars och Maja äter lunch efter studiedagen
på gambiskt vis


Vår stuga på Bird Safari


På väg till Basse


Bensinstation, observera skylten!


Traditionell underhållning för besökarna


Gamla skolbyggnaden


Nya skolbyggnaden, blev klar september -06
Byggd av FIOH

Hört på stranden i gambia:

Frukttant #4: Hej! Hur mår ni? Vill ni köpa frukt?
Svensk turist: Hej hej, vi mår bra. Nej tack!
Frukttant #4: När ska ni köpa frukt då?
Svensk turist: Vet inte. Vi ska ta en springtur nu.
Frukttant #4: Jaha, då köper ni frukt
när ni kommer tillbaka!
Svensk turist: Mmm, kanske...
Frukttant #4: Vadå "kanske"?! Vad menar du med det?!

Självklart är gambier väldigt annorlunda jämfört med oss svenskar. Eller egentligen är det väl vi som är annorlunda jämfört med alla gambier. Och ja, de spelar bongotrummor och bär saker på huvudet. Ja, gatorna myllrar av människor i smutsiga kläder som pratar mer och högre än vad som anses som lagom i Sverige. Ja, folk kör som idioter och verkar inte värdera varken lacken eller ett människoliv särkilt högt. Ja, man ser många blekfeta medelålders kvinnor någonstans från norra Europa tillsammans med en ung vältränad gambier. Ja, det är sand överallt. Ja, det säljs mat med flugor på i marknadsstånd byggda av rostig plåt. Ja, statliga apparater såsom el, vatten, utbildning och sjukvård är en bristvara.

Men trots att många gambier lever under knappa förhållanden, hälsar alla glatt på varandra. Inte minst när en viting, eller "toubab" cyklar förbi. Det är nästan omöjligt att ta en kort promenad utan att träffa någon som börjar prata med en och följer efter en. Och även om de allra flesta har för avsikt att försöka sälja något (t ex frukt eller en guidad utekväll) så känner man sig väldigt välkommen i Gambia.


Den fullständigt kaotiska marknaden i Serrekunda.


SOS Barnbyar, tänk inte ens tanken!


På restaurangen "Mama's".


Vi kom fram till att Karls kamera bara kan ta "nattbilder" om det finns tillräckligt med ljus...

It's nice to be nice!

Äntligen är vi framme i Gambia efter en natts bilkörning från Dakar för min del och 10 timmars flygresa från Sverige för Lars del. Jag har spenderat två veckor i Marocko med familj där vi firat jul och nyår. Marocko var ett mycket vackert land väldigt annorlunda från både Europa och Gambia. Det som förvånade oss mest var att Marocko var betydligt kallare än vad vi förväntat oss. Vi inköpte tidigt en värmeplatta som vi använde flitigt för att värma upp hotellrummen.

Under resan satsade vi på att resa runt mycket inom landet, bland annat åkte vi en hissnande taxifärd över Atlasbergen över till öknen i östra Marocko. Taxichaufförerna i Marocko kör fullständigt omdömeslöst och vi tycktes vara nära döden flera gånger. Uppe i bergen låg det snö, medan på andra sidan var det sandig öken. Vi besökte bland annat en stor filmstudio och världens tredje största moské som fylldes med 25000 muslimska marockaner varje fredag. Flyget från Casablanca till Dakar var fyllt med vitklädda pilgrimmer som var på väg från Mecca.

Nu är vi iallafall framme i varma Gambia och de nya intrycken är många, speciellt för Lars då det är första besöket. Idag har vi spenderat hela dagen på stranden där vi träffat många bumsters. Bumsters är pojkar som kommer fram och pratar för att försöka skaffa sig rika kontakter. Alla samtal börjar med "How are you?", "Where are you from?" och "Welcome to the Gambia". Folk är väldigt vänliga och trevliga och alla lever efter mottot "It's nice to be nice" även fast många samtal till slut slutar med att man ska ge bort pengar eller köpa nåt. Jag har hunnit med att skaffa mig en värdig turistbränna redan första dagen och imorgon väntar nog ännu mer ligga på stranden.


Tar det lugnt på Atlasbergen


Från filmstudion i Oarzazatre, användes i filmen Cleopatra


Bönemattor till 25000 personer


På väg till flyget till Dakar